onsdag 7 december 2011

Inför barnet i krubban

Att ställa fram en julkrubba i hem, skolor, kyrkor, skyltfönster och andra platser är en nygammal sed. Julkrubban har sin förebild i det som den helige Franciscus gjorde julnatten 1223. Franciskus ville för invånarna i den lilla bergsbyn Greccio lyfta fram julens händelse på ett enkelt och folkligt sätt. I en grotta i bergen iordningsställde Franciskus en krubba med halm. Runt krubban placerade han levande djur, en oxe, en åsna och ett lamm. Genom franciskanerna spred sig bruket att iordningsställa julkrubbor, inte kanske med levande djur, men med figurer av trä, keramik eller annat material. I Åbo, som strävar efter att vara Finlands julstad, kan man se julkrubbor på många ställen i det centrala Åbo. I Domkyrkan finns en liten unik julkrubba i Johannes döparens kapell. Kapellet finns genast till vänster då du kommit in i själva kyrksalen och intill kapellet hänger också Domkyrkans votivskepp.

Hieronymus samtal med Jesusbarnet

Kyrkofadern Hieronymus, som föddes 342 i Kroatien, är mest känd för sin latinska bibelöversättning Vulgata. Hieronymus bodde flera år i Rom, där han blev en populär själasörjare bland stadens societetsdamer. Trött på den kyrkliga maktkampen och alla intriger flyttade han till Betlehem där han bodde i över trettio år, fram till sin död år 420. Rätt känd är en liten meditation av Hieronymus, där han berättar hur han ofta har ett samtal med Jesusbarnet.

Hieronymus inleder samtalet: ”Ack, herre Jesus, hur du fryser och darrar, hur hårt du ligger för min salighets skull! Hur skall jag kunna ge något till dig i stället? ” Hieronymus upplever att barnet svarar honom: ”Jag önskar ingenting käre Hieronymus. Ge dig tillfreds! Jag skall bli ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset.”

Ett samtal om de riktiga gåvorna

Hieronymus fortsätter: ”Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få ge dig alla mina pengar.” Men då svarar Jesusbarnet: ´Himmel och jord tillhör mig. Jag behöver inga pengar. Ge dem i stället åt de fattiga, och jag skall betrakta det som om det skulle ha getts åt mig.” Hieronymus är envis och fortsätter: ´Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste få ge dig något. Annars dör jag av smärta.” Då svarar barnet: ”Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så skall jag säga dig, vad du skall ge mig: Ge mig dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse.” Hieronymus svarar: ´Vad skall du göra med allt detta?” och han får höra barnet säga: ”Jag vill ta dem på mina skuldror - det skall vara min härlighet och mitt herradöme. Jesaja har ju förutsagt, att jag vill bära och ta bort alla dina synder.”
Då börjar Hieronymus gråta: ”Barn, kära Kristusbarn, hur har du inte rört mitt hjärta! Jag trodde att du ville ha något av mig, och så vill du bara ha det onda hos mig. Ta bort vad som är mitt! Ge mig vad som är ditt så blir jag fri från synden och viss om det eviga livet.”

Jag tycker att Hieronymus samtal med Jesusbarnet säger oss vad som är julens verkliga innehåll. Kanske du och jag kan försöka bli stilla en stund och föreställa oss att vi liksom Hieronymus samtalar med barnet i krubban.

Jag önskar dig en välsignad julhelg

Eero Sepponen
kyrkoherde

tisdag 1 november 2011

Mitt sista blogginlägg

Församlingen är inte vilken gemenskap som helst, den är ett liv. I Åbo svenska församlingar får vi alla leva från vaggan till graven, växa som människor i gemenskap med varandra och Gud. Vi döps, vigs och jordfästs i vår gemenskap och vi får utvecklas som kristna genom att gå i högmässa. Åbo svenska församling omfamnar vårt livsäventyr och hjälper oss att sätta blicken mot det kommande livet.

För mig kommer snart min relation till församlingen att förändras. 6.1 2012, Trettondagen, håller jag min sista högmässa som församlingspastor i Åbo svenska församling. Jag har kallats att gå in i andra uppgifter i kyrkan och kommer fr.o.m. då att inleda forskning på heltid vid teologiska fakulteten. På trettondagen sätter jag punkt för en nästan åtta-årig anställning i församlingen (ca fyra år som ungdomsledare och fyra år som församlingspastor). Nu återstår för mig att börja avsluta mina projekt, förbereda arbetet för den som följer mig och ta till vara alla minnen från min tid som församlingspastor.

Åbo svenska församling var mitt första andliga hem. Jag kom till Åbo år 2000 och inledde mina teologiska studier på Åbo Akademi. Efter ett tag hittade jag in i församlingens gemenskap. Ni tog emot mig och tillsammans med er har jag under åren fått växa i min yrkesroll, som medmänniska och i min relation till Gud. Ni har visat mig varför jag behöver kyrkan och det är med visst vemod som jag nu förbereder mig på att lämna över ansvaret som församlingspastor ni så generöst anförtrodde mig.

Men trots att jag nu lämnar min tjänst som församlingspastor lämnar jag inte församlingen. Jag och min fru Stefanie kommer inte att flytta från Åbo ännu på flera år så vi lär ses bl.a. på söndagar i kyrkbänken. Mina uppgifter ändras alltså i församlingen från att vara församlingspastor till att vara församlingsmedlem och den uppgiften ser jag fram emot att utföra tillsammans med er.

Tack för dessa år! Jag har tyckt om att vara er församlingspastor.

Fredrik Portin


lördag 1 oktober 2011

Myriaders myriader änglar

När jag var tonåring brukade jag och mina kyrkligt aktiva vänner fantisera om himlen. Hur det skulle se ut och vad som skulle hända där. Vi föreställde oss ett himmelrike lika konkret som altartavlorna i kyrkan vi växte upp i. Vi fantiserade om Paradisvägen och Kärleksstigen där vi skulle bo, om gator av renaste guld och myriaders myriader änglar.
En av mina vänner trodde att man i himlen får göra det som man älskar allra mest. Hon skulle sitta på en vacker blomstrande sommaräng och måla tavlor. En annan vän skulle dra sladdar och mixa ljud och ljus vid en stor himmelsk konsert.
Även om jag idag tror att himlen kommer att vara helt annorlunda än jag någonsin i min vildaste fantasi kan föreställa mig, att himlen är mycket abstraktare än så, så är det ändå de här barnsliga bilderna av himmelriket som finns närmast hjärtat och som tröstar mig. Tröstar mig varje gång som någon kär människa lämnar detta liv.
När du läser det här har det gått två veckor sedan min unga vän omkom i en trafikolycka. Han blev 19 år gammal. När jag skriver det här har det gått fem dagar sedan olyckan och jag har ännu inga ord för det som har hänt. Jag har inte förstått det än. Hur han, som alldeles nyligen erbjöd sig ta bilen till våra skribaplaneringar, inte finns här mera. Hur han, som alltid mötte mig med ett stort leende och glada ord, inte längre får fortsätta glädja människor i sin närhet. Hur han, som var så lycklig över sin nya studieplats, inte längre kommer att umgås i mysrummet på TF.
Mikaelidagens bibeltexter om himlastegen, Guds tron och änglaskaror ger mig himmelskt hopp. Och jag föreställer mig min unga vän i himlen där han gör det som han älskar alla mest. Jag föreställer mig att han står i ett lyxigt kök och kockar ljuvligt god mat till nyfunna vänner. Jag föreställer mig att han är med i ett häftigt rockband och ackompanjerar den stora änglakören. Jag föreställer mig att han är mitt i händelsernas centrum vid den stora himmelska bröllopsmåltiden. Framförallt föreställer jag mig honom tillsammans med sin älskade pappa och alla dem som har kommit fram före honom.
Jag ser fram emot den dag då jag får möta honom igen på andra sidan pärleporten. Då jag får höra honom ropa: ”Hej Mia!”. Då jag får krama om honom och säga: ”Jag har saknat dig!”.
Och i bakgrunden hör vi myriaders myriader änglar sjunga All You Need is Love av Beatles. Kärleken upphör aldrig!

Mia Bäck
(Den här texten publicerades i KP torsdagen den 29.10)

torsdag 1 september 2011

Se människan

På den senaste tiden har jag i många olika sammanhang stött på diskussion kring skuld och skam och om skillnaden mellan dessa två. Skuld är en följd av att vi handlar moraliskt fel och känner skuld över det vi har gjort. Skam däremot handlar mera om vem vi är. Skammen får oss att känna att vi inte duger. Botet på skuld är förlåtelsen. Då handlar det om den förlåtelse vi får av dem vi har behandlat fel, om det att vi förlåter oss själva men också den förlåtelse som grundar sig på Kristi försoning. Men hur är det med botet på skammen då?

Paavo Kettunden har forskat i och skrivit en bok om finländarnas upplevelse av skam (Kätketty ja vaiettu, Kirjapaja, 2011). I en föreläsning om ämnet konstaterade han att, om den grundläggande smärtan i livet är skammen över vem vi är, är inte svaret på denna smärta förlåtelsen. Då skulle det bli en förlåtelse för vem vi är, och det ska ingen behöva ursäkta sig för. Enligt Kettunen kan en människas hela liv gå ut på att söka bekräftelse för att hon duger. Men människan kan inte bli duglig genom att försöka duga. Människan blir duglig först när hon accepteras sådan hon är, menar Kettunen. Enligt vår kristna tro är människan skapad. Inför Guds ögon är hon redan från början ett konstverk, en skatt och målet för Guds kärlek, skapad att leva i en relation till sin skapare. Ett av de viktigaste sätten på vilken acceptansen förmedlas i praktiken är hur vi bemöter varandra.

Enligt vissa teorier är grunden för människans bottenlösa skam det sätt på vilken hon har blivit bemött som barn. Har hon blivit sedd och accepterad av sina föräldrar har hon lättare att finnas till även senare i livet . Men jag tror också (kanske det finns någon teori om det?) att den kultur vi lever i har betydelse för hur vi upplever oss själva. Det slog mig efter att ha vistats i södra Frankrike några månader. I den stad där jag bodde märkte jag en stor skillnad i hur folk bemötte varandra ute på gatan i jämförelse med det sätt jag var van med från Finland. Människorna såg varandra. Jag menar inte att folk stirrade på varandra men de mötte varandra med blicken oberoende av ålder och kön. I huset där jag bodde hälsade folk på varann oberoede av om de kände varann eller inte och det kändes helt naturligt. För mig gav det en känsla av att finnas till. Hur ofta händer det inte här att folk på gatan går utan att se dem som de möter. Eller kanske människor ser varandra men vänder sedan hastigt bort blicken för att inte stirra, vara oartiga eller inkräkta på andras revir. Eller så vill folk inte bli missförstådda. Eller så orkar de bara inte bry sig…

Jag tror man kan fömedla ett människovärde enbart genom att se andra. Eller kanske också på det sätt man ser på andra. (En blick kan ju förmedla förakt lika väl som acceptans och värme.) Men sättet, att se varandra och att hälsa även på främmande människor, borde lanseras i Finland. ”Se människan” kunde bli en kampanj för Kyrkan. Kampanjen skulle synas som reklam på bussarna och reklamstolparna där det skulle stå något i stil med ”var inte blyg - se din nästa” eller ”säg hej om du vågar”. Effekten av kampanjen skulle få igång en förändring i kulturen som skulle minska på känslan av utanförskap i vårt samhälle, eller?

Det bästa i detta fall är kanske trots allt, att börja med sig själv, att medvetet lyfta blicken från gatan och kanske hälsa på folk i trappuppgången. Och visst, på sätt och vis pågår den kampanjen diskret redan bl.a. i församlingens verksamhet. Den pågår på många håll i möten mellan människor i familjeklubbar, ungdoms- och seniorkaféer, diakonimottagningen, i gudstjänsten när man blir hälsad välkommen då man kommer till mässan, eller när man sitter tillsammans på kyrkkaffet och pratar med helt främmande människor. En vänlig blick kan vara ett steg på vägen till svaret på den andras fråga; duger jag?

Katja Laaksonen
diakon

måndag 1 augusti 2011

En bägare friskt vatten att dricka

Matt 10:42
” Och den som ger en av dessa små
en bägare friskt vatten att dricka,
därför att det är en lärjunge
- amen säger jag er:
Han skall inte gå miste om sin lön.”

Vatten är så viktigt att man nästan skulle kunna säga att de flesta sjukdomar och åkommor i kroppen beror till stor del på vätskebrist i cellerna. När du känner av törst, har det redan gått för långt och cellerna är i desperat behov av vätska. Vanliga symptomer är: huvudvärk, yrsel, försämrad koordinations- och reaktionsförmåga, trötthet, stress, torr hud, övervikt och hetsätning. Genom dagliga aktiviteter har man uppskattat människans förlust av vätska till omkring 2,5 liter, vilket vanligtvis ersätts av den vätska och kost vi intar. Faktorer såsom träning, svettning och värme ökar behovet av vätska ytterligare.

Cellen är ett levande minisamhälle. Alla organismer är uppbyggda av celler. Varje gram av vår kropp innehåller i genomsnitt en miljard celler. I en tumme finns fler celler än vad det finns människor på jorden. Varje cell är en levande enhet. Olika celler är specialiserade för att klara vissa uppgifter. Tillsammans bildar cellerna vävnader, organ och organsystem. Cellernas komplexa samarbete gör att kroppen kan fungera som en helhet. Människokroppen består till tre fjärdedelar av vatten. Det är vår viktigaste element. Vi kan överleva flera veckor utan mat, men endast några dagar utan vatten.

Vattnet har en enorm förmåga att lösa upp andra ämnen och transportera dem med sig för att sedan på nytt lämna av dem utan någon nämnvärd förändring av deras karaktär. Detta är livsviktigt för alla levande organismer. Vattnet transporterar en mängd ämnen och energier för organismernas livsprocesser, både ämnen för uppbyggnad och sådant som är avfall och skall föras bort. Eftersom vi inte dricker tillräckligt med vatten, kommer sjukdomsalstrande gifter att finnas kvar i vår kropp istället för att rensas ut. Varje kemisk process i kroppen – och det försiggår miljoner sådana varje minut – ger slaggprodukter i form av toxiner, och detta avfall måste elimineras fullständigt från kroppen. Om detta inte sker, lagras giftämnena i kroppens fettceller eller organ, och följverkningarna blir bara värre med tiden. Först blir vi trötta och slöa, men om de inte rensas bort, kommer vi till slut att få alla möjliga sortens problem: nedsatt njurfunktion, gallsten, ökad syrabildning ( och därmed magsår) och till slut ett mycket försämrat immunsystem.

Vattnet är ständigt i rörelse: som ånga från havet, som moln och nederbörd ( regn eller snö ), som vatten i jorden, som vatten i bäcken och sedan åter till havet. Det kallas för vattnets kretslopp. Den drivande kraften, som får vattnet att röra sig, är solen. Vår planet består av 70% vatten, nödvändigt för att det levande kretsloppet överhuvudtaget skall fungera och leva vidare.

En skräddare är är en insekt, som utan problem kan promenera på vattnets yta. Hur kan det komma sig? Varför sjunker den inte? Vanligt vatten är ett ämne med ovanliga egenskaper. För oss osynliga men starka krafter binder samman vattnets molekyler. Därför kan vatten stiga upp i ett nästan hundra meter högt träd eller bära en fjäderlätt skräddare på sin yta.

Men trots att vatten idag för det flesta finns lättillgängligt, så är det många människor som inte dricker tillräckligt för att tillfredställa sitt dagliga behov av vatten, vilket ofta lämnar dem uttorkade utan att veta om det. De omedelbara symptomen på torkning är trötthet, huvudverk, brist på energi och koncentrationssvårigheter. Under arbetsdagen, speciellt i luftkonditionerade miljöer, som kan öka uttorkningsnivån, tror många att de behöver äta eller dricka kaffe/te för att öka sin energinivå, när de i själva verket bara behöver ett glas vatten för varaktig uppfriskning.

Vatten, ljus och näring, dessa tre byggstenar, så märkligt enkla, är grunden för allt naturens liv. Satta tillsammans har de skapat en oöverskådlig mångfald arter av växter, djur, svampar och bakterier: Liv på jorden började en gång som liv i vatten, det vatten som nu täcker två tredjedelar av jordens yta. Vattnet är den livsbärande vätskan i alla organismer, växter, djur och människor. Hela vår existens är därför intimt sammanvävd med kvaliteten på det vatten, som finns tillgängligt för oss. Förutom dricksvatten används också samma vatten för att få det, vad vi äter, att växa. Om vi vill leva lyckliga och med god hälsa, så måste vattnet värderas högt och tas om hand med stor omtänksamhet. Vattnet ger sin energi frikostigt till allt levande.

Livet på jord kan inte existera utan vatten. Vatten hör samman med allt liv på vår jord. Redan forntidens folk var insatta i vattnets viktiga roll. Vattnet var en förmedlare mellan det jordiska och det andliga livet. I kristendomen tilldelades vattnet en viktig, godomlig roll som en sådan förmedlare. Vattnet, ansåg man, bar i sig godomliga, livsgivande krafter.

I dagens moderna samhälle har vi inte längre den synen på vattnet. Vattnet är idag det minst förstådda och mest utnyttjade elementet på vår jord. Om vattnet dör, så dör jorden och mänskligheten med den.

Bibelns båda skapelseberättelser inbegriper vatten. I den andra versionen gör Gud himmel och jord, och där fanns varken buske eller ört eftersom Gud inte har låtit det regna, men en dimma stiger upp från jorden och vattnar marken. I den första skapelseberättelsen finns vattnet med från början: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…Och Guds ande svävade över vattnet”. I vattnet skapar Gud sedan himlen som ett fäste för att skilja vattnet därunder från vattnet däröver.

Kaisa, vaktmästare

torsdag 30 juni 2011

Guds ögonsten

Under några varma sommardagar funderade lägerdeltagarna kring temat Guds ögonsten. Vad betyder det ? På www.alltombibel.se kan man läsa om ögonsten: Något mycket värdefullt. Något som är föremål för någons uppskattning eller kärlek. 

Så ser Gud på oss, vi är värdefulla, uppskattade och älskade. Helt utan vår egen förtjänst och oavsett vilka dumheter vi gör. Kan man ta till sig orden om att man är älskad får det konsekvenser.

Kärlek och känslan av att vara älskad förknippas med känslan av att ha värde. Den som är älskad har ett värde och livet har en mening. När man inte är älskad är man värdelös och har då egentligen inget skäl att leva. Logiskt resonemang?

Guds kärlek följer andra regler, den finns där oavsett vad logiken säger. Den fanns där innan människan föddes och den följer med henne under hela livet. Den kärleken ger människan ett värde även då alla andra säger nej. Om denna kärlek och upplevelsen av att vara älskad har Margareta Melin skrivit:

Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
 i dina ögon
en ädelsten i din hand.

Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös och dum.

In i mitt hjärta viskar du sanningen:
att jag är värd
mer än guld.

Jag är din ögonsten
din hemliga skatt.
Du är glad att jag finns till.
Jag vill tacka dig så länge jag lever
och aldrig glömma vem jag är.

Ha en skön sommar!

Eija Grahn
diakon

torsdag 2 juni 2011

Guds härlighet

En av fördelarna med att bo i Åbo eller s:t Karins är att vi är så nära till havet. Det är något speciellt med att gå ner till havet under sommaren och låta solen smeka ens kinder. Där vi havets kant kan vi förnimma något förundransvärt. Guds skapelse kallar på oss och vi fylls med ett hopp och en kärlek som bäst sammanfattas med Faderns egna ord i Jes 43:1: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig mitt namn, du är min.

Jag tror att många av er som under sommaren vistas på sommarstugor känner igen denna känsla. Kanske kommer den efter ett bastubad eller en god sommarmiddag. Du går ner till vattnet, sitter på bryggan och bara andas in heligheten. Sommarsolen som omfamnar dig med sin värme blir ett levande tecken på Guds härlighet. Ett tecken på att Gud, trots allt, håller allt i sin hand. Ett tecken på att Gud älskar dig.

Sommaren är en fantastisk tid av den anledningen, ty då förmedlar skapelsen Guds härlighet till oss. Men inom vår församling och hela den världsvida kyrkan har vi i vår tradition även annat som förmedlar

denna härlighet. Vi har Guds ord som talat, läst och genom synliga gester (liturgin) visar på en annan värld, en värld bortom denna. Sakramenten låter oss även förnimma Guds härlighet. Jag tror att många håller med om att det är svårt att tänka sig stunder där det heliga känns mera närvarande som när någon döps eller när man tillsammans med den övriga församlingen delar nattvardsmåltid tillsammans. Och vi ser också Guds härlighet i kärleken till nästan. När vi lever efter Guds vilja och tar det vi får genom gudstjänsten ut till vardagen. Då är verkligen, som vi ber i Herrens bön, Guds rike mitt ibland oss.

Sommaren har just börjat och nu skall vi njuta och ta för oss av det goda i skapelsen (dock inte så att den skadas). Vi skall äta jordgubbar och plaska i vattnet. Vi skall beundra den vackra naturen som är mera magnifik än den vackraste tavla. Och för vissa av oss är det även viktigt att vi får en chans att vila som en belöning för hårt arbete under våren. Men efter att sommaren är slut får du känna trygghet i att sommarsolen inte slutar glöda. Den fortsätter att värma i din församling. Sommarsolen omsluter dig genom Ordet, sakramenten och kärleken till nästan. Ty i församlingens gemenskap förnimmer vi Guds härlighet.


Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

Där har han rest ett tält åt solen,

den liknar en brudgum som lämnar sin kammare,

en hjälte som gläds åt att löpa sin bana.

Den stiger vid himlens ena ände

och når i sitt kretslopp den andra.

Ingenting är gömt för dess glöd.

Ps 19:2-7

Ha en välsignat skön sommar!

Fredrik Portin

torsdag 19 maj 2011

Vårfestdikt

Vi inser alla att det måste finnas
en mångfald människor i en församling.
Den rikedomen ska vi alltid minnas.

Den spänner över allt från barn till gamling!
Det finns så många saker som ska göras,
från blomstersmyckning till kollektinskramling.

Så många viskningar som borde höras!
När var och en gör sitt, kan mycket vinnas,
men bäst är det om vi kan sammanföras.
*

En viktig faktor är ju självklart prästen,
som i rätt många fall är arbetshästen,
som får predika och välkomna gästen
och kanske skriva under dopattesten.
När var gjort sitt, får prästen sköta resten.

Mer undanskymd är en diakonissa,
men hennes yrke får vi inte missa!
Hon hjälper oss att bibehålla greppet,
om vi har svårt att manövrera skeppet.
Hon vårdar kropp och själ, smått som din frissa!

Den rätta tonen anslår organisten,
som likaså kan bruka titeln kantor
och pressa sköna klanger ur koristen,
ur mogna frukter och ur unga plantor,
ur ungdomar och lite äldre tantor.

Men roligast av allting som hon gör
är att hon leder barnens sång i kör,
där varje grabb och tös är en charmör.
Det kan förbättra allra slags humör,
när vi är den publik de sjunger för.

Så vi får inte glömma gudstjänstvärden
som plockar tillbehör ur deras fack
och läser texten, samlar offergärden,
och assisterar likt en hockeyback
men faktiskt själv är värd ett hjärtligt tack!

Nu måste jag nog nämna alla kretsar
och ivern hos de ledare som etsar
sin kraft i själen, snarare än hetsar!
Här drivs det verksamhet som sammansvetsar,
om vi så pratar eller virkar spetsar.

Allt kräver samarbete med kanslisten,
som skickar brev hon först fått kopiera.
Hon bär väl ingen skuld till pappersbristen
men får organisera, registrera
och hålla ordning på sin chef med flera.
*

Vi inser alltså att det måste finnas
en mångfald människor i en församling,
Din vikt är lika stor som – en prostinnas!

Här finns det plats för både barn och gamling,
Det finns så många saker som ska göras,
från blomstersmyckning till kollektinskramling,
så många viskningar som borde höras!

Gudstjänstbesökare och konfirmander,
utfärdsdeltagare, som vi ibland är,
vaktmästare och ämbetsordinander
och du och jag och därtill hon och han där
får allting att fungera utan klander.

När var och en gör sitt, kan mycket vinnas,
men bäst är nog att vi får sammanföras.
Församlingen hör samman, bör vi minnas!
EVANDER

måndag 2 maj 2011

Människans bästa vän

Nu har det gått ett år sedan jag sist skrev om våra hundar på församlingens blogg, den här gången kommer det också att bli om hundar men inte bara mina egna där hemma.

I mitt privata liv börjar så småningom nästan allt att cirkulera kring hundarna, men det är väl så det blir för alla med småbarn i familjen. Man köper hus med en stor gård, större bil, man ändrar sin klädsel till inte så ömtåliga kläder, fritiden spenderar man tillsammans och gör något som intresserar båda (i vårt fall alla tre). visst ändrar livet mycket efter att den första egna hunden sätter tassarna över tröskeln, det blir en total sväng mot ett bättre och mera innehållsrikare liv. För snart tre och ett halvt år sedan flyttade min första egna hund hem, jag hade målat upp en massa bilder i mitt huvud och planerat en massa saker vi skulle syssla med, men hur gick det? Jo, nästan allt jag tänkt mig och planerat blev ändrat, bra så, annars hade jag nog dragit slut på valpen direkt. Man måste komma ihåg att vara tålmodig och låta valpen vila tillräckligt. Om mitt liv ändrades då första hunden kom hem, så ändrades set nog ännu mera då vår andra hund kom hem för tretton månader sedan. Då blev det full rulle dygnet runt i flera månader, många sömnlösa nätter. Fast detta nu kan låta jobbigt, så skulle jag aldrig byta bort en endaste dag! Livet med hundar tar mycket men det ger miljontals gånger mera än vad det tar!

Jag har under åren kommit i kontakt med ett antal ensamma människor, då har jag ofta funderat på att hur den ensamma människans liv skulle vara om han/hon hade en hund. En hund som alltid glatt viftar på svansen när man kommer hem, en hund som lyssnar och stöder, en hund som ger trygghet. Det socialalivet ökar vill man det eller inte då man har en hund. Man träffar människor på promenader, i hundparken, ja i princip var som helst och alltid blir det att prata med någon annan hundmänniska om hundar. Jag har hört om flera som träffat sin blivande man/fru t.ex. på en hundpromenad eller i något annat tillfälle då hunden varit med.
Det har i flera undersökningar kommit fram att människor som lider av depression och har en hund klarar sig bättre än de som inte har en hund. Fast man skulle ha den sämsta dagen och morgonen i hela sitt liv, så bara måste man kravla sig upp ur sängen och när man väl kommer upp och ut på en länk så känner man sig direkt piggare. Du har någon som behöver dig mer än någon annan i livet, du har någon som älskar dig ovillkorligt och någon att älska!

Tyvärr finns det även för många människor som är otroligt grymma mot hundar, de senaste åren har man fått läsa i pressen om hur folk misshandlat och misskött hundar. Jag kan inte förstå hur någon kan vara så dum, grym och kall? Ingen blir ju tvingad till att ta en hund! En hund är ingen leksak! Då man tar en hund så förbinder man sig enligt mina tankegångar till att erbjuda hunden bl.a. följande saker:

– kärlek
– ett tryggt hem
– tillräckligt lugn och ro
– näringsrik mat
– friskt kallt vatten
– lek
– skolning
– motion
– kvalitetstid tillsammans på tumanhand med matte/husse

Listan kunde fortsätta i all evighet, här kom nu bara fram de nio första sakerna jag kom att tänka på.



I september kommer Åbo svenska församling att erbjuda dig och din hund att delta i ett oförglömligt veckoslut ute på Iniö. Vi ordnar ett hundläger 16-18.9.2011. Bergshagens B & B kommer att fungera som lägergård. Programmet som ännu inte är fastspikat till 100 % kommer att se ut ungefär så här:

Fredag:
Ankomst
Promenader
Allmän information om veckoslutet
Kvällsbit
Kvällsandakt

Lördag:
Morgonmål
Morgonandakt
Promenader längs med dagen
Lunch
Lydnadspass längs med dagen (2-4 st beroende på hur många deltagare det blir)
Middag
Bastu
Grillning
Kvällsandakt

Söndag:
Morgonmål
Promenader
Lydnadspass
Städa rummen och packa ihop
Lunch
Hundgudstjänst i bystranden
Kyrkkaffe
Hemfärd

Priset blir 105€/person, hundarna gratis. Transporten till Iniö ordnar man själv, det går buss från Åbo till Heponiemi i Gustavs där förbindelsebåten m/s Aurora åker till Iniö. Programmet som ser ganska fullspäckat ut, justeras enligt deltagarnas önskemål.
Kom med och njut av den vackra skärgården och gemenskap med din hund!
Anmälningar per tel. 040-341 74 58 till församlingssekreteraren mån-fre 10-15 (inte 1-5.6, 24.6-10.7 och 25.7-7.8). Sista anmälningsdagen är 15.8.2011.



Tove Peltoniemi
församlingssekreterare

söndag 1 maj 2011

Tankar i fastan

I skrivande stund har vi strax kommit halvvägs genom fastan. För några veckor sedan, när fastetiden började, frågade jag mig runt lite bland församlingsborna om deras faste-vanor och fastan har också varit ett tema kring kaffebordet bland mina kära kolleger. Det verkar som att det finns traditioner och inställningar, lika varierande och brokiga som medlemmarna i Kristi kropp annars också är. Vissa verkar ha mycket klara tankar och scheman för vad de väljer att avhålla sig från under de 40 dagar som kommer före påsken. På NO-no listorna tycks finnas allt ifrån alkohol, tobak, socker, kaffe, facebook, internet och bilanvänding till att de mera "positiva" valen, att spendera mera tid i naturen eller med nära och kära, till att samla sina slantar av överflöd till dem som behöver dem mera. Nyheter för mig, detta år, är att folk inreder sitt hus i fastefärger samt att många av mina nära vänner valt att hålla sig till en strikt Primal Blueprint eller LCHF -diet.

Det jag tycker är spännande är att det verkar som om mer och mer människor tycks bli medvetna om att fastan finns. Vissa utlyser, direkt när temat kommer upp, att de absolut inte skulle klara av att vara utan det ena eller det andra, medans andra motvilligt tar på sig manteln av att "måsta lida" igenom det här. Det mest inspirerande, för mig, är dock att se och höra hur det verkar som om människor fått upp ögonen för vilken roll avhållsamhet kan ha i strävandet efter ett gott liv. Men hur gänger de här sakerna egentligen ihop?

Personligen, var valet att göra en kroppsrenande hälso-fasta, med tarmsköljning och diverse buljonger och safter, ett naturligt element i mitt "vårstädande", långt före jag ens visste att Jesus e Herre och Pappa e Kung. Att välja att vara utan mat en tid, inte bara tömde min kropp på slaggämnen, utan tillförde både euforin av att "leva på ångor" samt den enorma njutningen av att uppleva dofter och smaker i en himmelsk tappning, när fastan till sist ger vika för festen. Att delta i den urminneslånga traditionen av avhållsamhet och avskalande, som det kristna arvet förde med sig, kändes alltså som ett mycket naturligt val för mig under min första vår som nyförälskad i Jesus. Stegen att förstå mig på fastans väsen, varit långa och krokig. Det där första året valde jag att lägga mina ägg i Mammon-korgen och välja bort all extra konsumtion. Under 40 dagar höll jag mig enbart till att handla mat och förnödenheter. Det var en mycket lärorik vår. En annan fastetid jag minns särskillt väl, var den vår-vinterna jag spenderade jullovet och påsklovet, med att umgås med 50 nunnor i ett kloster - in the middle of nowhere - i delstaten Idaho; där pärien strax möter klippiga bergen. Från jul till trettondagen, hade jag spenderat på klostret och i princip "adopterats" av dessa underbara kvinnor, där medelåldern var 60+. Jag var som deras gemensamma barnbarn och dotter och såg mycket fram emot att se dem igen, under påsklovet. Dock var min skolgång lagd så, att jag inte kunde anlända till Cottonwood förrän mitt under långfredagen. Syster Teresa hade meddelat mig på förhand att långfredagen var vigd för tystnadslöften och att jag var väldigt varmt välkommen att dyka upp, men att vi skulle få ta hand om de mera praktiska arrangemangen med arbetssysslor etc. på lördagen, när klostret återvänt till en värld av ljud och uttalade ord. Detta lät som ett ypperligt arrangemang, från min sida, eftersom det livliga amerikanska campus-livet för länge sedan låtit mig veta att jag längtade efter den finländksa tystnaden och nedstämdheten. (vem skulle någonsin ha trott det? men sant är det!) När jag slutligen anlände till klostret, visade sig resten av eftermiddagen och kvällen gå ut på att den ena underbara gamla nunnan, efter den andra, drog mig till sidan, av entusiasm över vårt återseende och ville höra "Allt" om hur jag hade det. Den Heliga Tystnaden var LONG Gone! och så fruktansvärt frustrerad jag blev. Sällan har jag varit så irriterad på en skön äldre dam, som denna långfredag i mitten på april. Rösterna i mitt huvud, gick i ton med detta: "Vad tror dom att dom är för sorts nunnor? Finns det inga RIKTIGA nunnor på det här stället längre? EN dag, EN enda DAG, av 365 dagar på året!! har de blivit ombedda att vara tysta - och inte ens det lyckas de hålla?!? Vad ÄR det här för pack? Måst jag komma, hela vägen från Finland, för att lära dem vad tystnad går ut på?"

Strax insåg jag ju, en av faste-tidens mest värdefulla insikter: fastan AVSLÖJAR. Mitt i allt, stod jag där naken med mina tankar. Naken med insikten om en hurudan Besser-visser jag trodde mig vara. Hur jag, med mina 5 vårar som Jesu lärijunge, verkligen trodde mig ha mera "koll" på vad det kristna livet går ut på, änn dessa kvinnor, som i minst 10-15 om inte redan 40 år, valt att helt och fullhjärtat ge sina liv till Jesus!? Precis som den våren, med fokuset på att hålla mina inköp till mat aléna, då jag insåg hur ofta konsumtionen av varor, produkter eller tjänster, för mig, egentligen handlar om en brist på närhet/uppmärksamhet eller kompensation av nått annat jag saknar, så blev jag också denna gång, avskalad och blottad. Jag blottades att se, hur slavisk och dömmande jag var, hur mycket jag förvandlats till en farisé och skriftlärd - dom jag själv alltid sett ner på, för sitt löjliga beteende - och hur fast jag blivit i ett tänkande om att på nått sätt kunna "förtjäna" min position som en älskad dotter. Var och en av oss, har vi våra fallgropar. För en del är det det att vi aldrig tror vi kommer att lyckas och för andra är det det att vi är allt för säkra på att vi nog kan. Båda vägar, missar vi poängen med att fasta - en möjlighet att lära oss fölita oss på att Gud förseer oss med allt vi behöver. Under en god fastetid, finns det möjlighet att få motta Guds godhet emot oss - se att det vi trott var livsviktigt för överlevnad, faktiskt inte är det, för den som satt sitt hopp på Jesus. Under en god fasttid, finns det möjlighet att ge bort sådant som tynger och håller oss kvar i osunda vanor, för att se och uppleva hur Gud stiger in i våra liv istället - fyller oss med kraft och insikter - renar oss till ett allt mer klarare sinne, en helare kropp och sundare begär. Under en god fastetid, kan avhållsamheten ge plats för mera tid för bön, mera tid för närvaro, mer tid för gemenskap. Det vi låter dö, skall återupstå, upprättat till fullt LIV. Fastan kan faktiskt lära oss att tanka. Dra oss till den eviga källan och fylla oss med djupa klunkar av liv-givande vatten. Ge plats för att bli dragen nära - Skapa rum för att kunna höra - Öppna tanken och låt dig fasta.


Laura Karanko
- i spåren av en "katolsk" nådefylld faste-anda med utrymme för tillväxt ;)