Morsdag...

 

Tänk vad tiden förändrar allt...

För mig var morsdagen något alldeles speciellt när jag var barn. Redan långt innan morsdagen höll jag på att pyssla ihop morsdagskort i smyg, för självgjorda skulle dom ju vara.
På morsdags morgonen ville jag stiga upp före mamma och koka kaffe åt henne (vilket var verkligen svårt, för hon steg alltid så himla tidigt upp). Hon försökte alltid ligga kvar i sängen tills jag kom med mitt kaffe och morgonmål till sängen. Jag ville också att hon skulle få en dag utan dom vanliga sysslorna, så jag hjälpte till så gott det gick. Sen hörde det till att åka till mormor och till farmor för att hylla dem också. Det var en alldeles speciell dag!
Idag är morsdagen något helt annat, eftersom det inte finns mera någon mamma, mormor eller farmor att fira. Det blir inte kaffe på sängen mera...
Vi har ju nuförtiden vårt alldeles fantastiska familjeläger som är på morsdagsveckoslutet och det är på ett sätt väldigt skönt att inte behöva tänka på hur det var alltid förr. Vi brukar ha det så fint tillsammans att man inte vill byta ut det mera. En andakt som en gång hölls under familjelägret har blivit väldigt viktig för mig och alltid då det är morsdag tänker jag automatiskt på den. Jag skulle gärna dela med mig av den åt er:

 

Du kommer att kalla henne mamma

Det var en gång ett barn som just skulle födas.

Barnet frågade Gud: ”Dom säger att jag ska bli sänd till jorden i morgon, men hur ska jag kunna leva där, liten och hjälplös?”
Gud svarade: ”jag ska välja ut en ängel åt dig. Och din ängel ska vänta på dig där och ta hand om dig.”
Barnet frågade: ”Men här i himlen behöver jag inte göra något annat än sjunga och skratta och vara lycklig.”
Gud sa: ”Din ängel kommer att sjunga för dig och le mot dig varje dag. Och du kommer att känna att din ängel älskar dig och vara mycket lycklig.”
Barnet frågar: ”Men hur ska jag kunna förstå vad folk säger när jag inte kan språket?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att säga de allra vackraste ord du kan tänka dig och med stort tålamod och kärlek kommer din ängel att lära dig prata.”
Barnet frågar: Och vad sa jag göra när jag vill prata med dig?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att lära dig att knäppa dina händer och att lära dig be.”
Barnet frågar: ”Jag har hört att det finns elaka människor på jorden. Vem ska beskydda mig?”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att försvara dig även om det är med fara för sitt eget liv.”
Barnet frågar: ”Men jag kommer väl att vara ledsen jämt för att jag inte längre kan se dig.”
Gud svarade: ”Din ängel kommer att berätta för dig om mig och visa dig hur du kan hitta mig. Och jag finns alltid nära dig.”
Just då var det mycket lugnt i himlen, men man kunde höra röster från jorden och Barnet frågade: ”Gud, om jag måste lämna dig nu, tala om vad min ängel heter.”
Du kommer att kalla henne ”mamma”.
 

 

Annika Niemelä

Ungdomsarbetsledare

Tiden går...

Tänk vad tiden går, i över ett år har jag nu arbetat som ungdomsarbetsledare i församlingen. Det känns som det var igår när jag första dagen på jobbet satt med en höggravid församlingssekreterare och lärde mig hur man skulle göra både det ena och det andra…

Ja det har varit ett spännande samt lärorikt år och visst känns det bra när man upplever att man gjort rätt yrkesval, tänk att få trivas på jobbet! Tänk sen att dessutom, som en bonus, trivas med de arbetskamrater man har! (Jag undrar dock hur de trivs med mig och mitt högljudda sjungande och gitarrspelande… ;)

Ja, jag tycker verkligen om mitt jobb. I mitt arbete får jag vara med om värdefulla människomöten, jag får samtala och berätta om saker som jag tror berör själva kärnan i vad det är att vara människa. På min arbetstid får jag tillsammans med andra fundera över existentiella frågor, jag får grubbla och fundera, jag får skratta och leka, jag får utmana och bli utmanad, jag får sjunga, spela och dramatisera, jag får bli berörd och få se andra bli berörda osv., osv… Ja ibland känns det som om listan på fantastiska saker jag får vara med och göra i mitt arbete nästan kan göras hur lång som helst ;)...!

Visst finns det negativa grejer med mitt arbete men äh, varför ska man tala om dem..? Kanske är man en obotlig positivist… =)

Som du kanske vet, eller inte vet, har vi det senaste året varit mitt uppe i en skriftskolförnyelse. Kortfattat handlar förnyelsen om att svänga om skriftskolan så att vi inleder skriftskolperioden med skriftskollägret (det som förrut varit i slutändan av skriftskoltiden) och bygger vidare på de upplevelser och relationer som skapats på lägret. Jag har varit med så pass länge att jag också fått pröva på den ”traditionella” modellen för skriftskolan och helt spontant har jag upplevt förnyelsen som väldigt positiv. Under hösten och våren har jag sedan fått träffa konfirmanderna i mindre grupper flera gånger och jag upplever att jag har en helt annan kontakt till de här konfirmanderna än vad jag haft med konfirmander under tidigare år.

Det ska bli otroligt spännande att få ta del av konfirmandernas feedback och jämföra den feedback vi får med tidigare år. Har vi lyckats med våra målsättningar? Har skriftskolan som helhet blivit mer meningsfull? För många är skriban en oförglömlig upplevelse och därför har vi genomfört den här förnyelsen. Vi vill att skriban i framtiden fortfarande ska vara en oförglömlig upplevelse där ungdomar får uppleva Gud och hans ofattbara kärlek, där de får lära sig om vad kristen tro verkligen handlar om.

Nu närmar vi oss slutet för de konfirmander som var de första att vara med om skriftskolförnyelsen i Åbo svenska församling. Konfirmationerna står för dörren. När jag tänker tillbaka på den tid som jag fått spendera tillsammans med de här fantastiska ungdomarna bubblar det upp blandade känslor. På konfirmationen träffas vi för sista gången i skriftskolans tecken vilket känns vemodigt. Samtidigt är jag oerhört tacksam för den tid som varit och alla de gånger jag tänkt:

- Wow, vilka fantastiska ungdomar jag får ha att göra med!

Konfirmationen är ju en fest, ja visst känns det roligt och skönt att blicka vidare! Men visst känns det samtidigt som om det var igår vi träffades för första gången på skribaläger….. ja tänk vad tiden går…

 

 

Christer Romberg

ungdomsarbetsledare