måndag 3 februari 2014

Snickarsonens lärling.

Jag brukar litet skämtsamt, men helt på allvar säga att jag antagligen inte är färdigutbildad och kompetent att utföra mitt arbete före den dag jag får mitt pensionsbesked. Jag har fått min utbildning till diakonissa för litet över tjugo år sedan och har alltså ungefär tjugo år kvar i arbetslivet. Efter att jag blev färdig från med mina studier har jag hela tiden lärt mig nytt. Med betyget i handen då för tjugo år sedan var jag nog rätt så vilsen. Jag hade principer och teorier i färskt minne. Handledarens ord från församlingspraktiken ringde ännu i öronen – jag ville göra som hon, vara som hon. Om jag hade varit snickare istället hade det känts som om jag hade fått verktygen och det vackra träet samt litet råd om hur de skall användas. Med den introduktionen skulle jag arbeta och producera ett hantverk som inte bara var brukbart men också vackert, i diakoniarbetet skulle det betyda att arbetet skulle vara meningsfullt för de människor jag möter.

Jag fick börja mitt arbete och pröva mig fram. Med goda kolleger och trevliga församlingsbor kom jag igång och så småningom har jag lärt mig mer och mer. I början var nog mitt hantverk inte så väl hyvlat och vackert men så småningom har också jag kunnat lämna efter mig en och annan välsnidad fönsterbåge. Fortfarande slinter kniven ibland och det blir ett fult hack i träet, skillnaden är väl den att jag numera vet litet mer om hur träet skall slipas och hacken blir färre och mindre. Liksom jag har lärt mig mera om träet har jag lärt mig mera om mig själv. Det är viktigt eftersom min person är mitt främsta arbetsverktyg. Jag är fortfarande samma person som har lätt för att säga vad jag tänker och tycker och jag ställer fortfarande höga krav på mig själv och andra. En annan skulle inte göra som jag, säga som jag. Men såhär mitt i livet har jag hunnit bekanta mig med mitt viktigaste arbetsverktyg, mig själv. Jag har lärt mig hur jag beter mig och kan om jag vill slipa ner de vassaste kanterna. Den skickliga snickaren vet vilket trä som duger till vilket arbete men vet också att det som är svårast att bearbeta, kvistar och hårt eller skadat trä oftast blir det vackraste föremålen.

Det finns ännu mycket att lära om de människor jag möter och om mig själv. Varje vecka kommer det emot erfarenheter som är utmanande och värdefulla. Det jag tänker att jag kommer att kunna bättre den dagen jag står inför pensioneringen, om sådär tjugo år, är att bemöta dem jag möter. Jag behöver också lära mig att vila i mitt arbete, att mäta ut krafterna så att de räcker till för hela uppdraget. För att komma dit behöver jag ta modell av någon, några, litet av alla människor jag möter.

Speciellt bra förebilder finns det i unga människor. Jag beundrar dem, de är för det mesta så energiska och fulla med idéer, visioner och drömmar, men de kan också vila, ta igen sig, koppla av. Unga människor kan sova länge, hänga med kompisar och bara slappa. Andra förebilder är de äldre, de har så mycket visdom och förstånd. Dessa männsikor har lärt sig att ta pauser, lärt sig att fördela krafterna på det väsentliga. Det finns hur många fina modeller som helst. En särskilt bra modell är Jesus, jag har tänkt att han nog inte var en särskilt lätt människa att umgås med, trots att han kunde vara obekväm är han en modell som vi människor ännu idag har mycket att lära av. Jag vill lära mig av honom, jag vill lära mig att fokusera på det viktiga och vara modig nog att också göra det viktiga för honom, för dig och för mig.

Jag måste lära mig att vara nöjd med vad jag producerar, att se det vackra i fönsterbågens fals, inse att mitt hantverk fyller sin plats. Snickarsonen älskar mig och dig för det vi är, inte för det vi presterar.
 
Carita Eklund
diakonissa