Bibeln och psalmboken

En sommar under studietiden fungerade jag som kantorsvikarie i Esbo kyrka (den nuvarande Domkyrkan). Före helgmålsringningen på lördagskvällen hade jag spelat en vigsel och skyndade efter den till tågstationen för att hinna ta ett visst tåg mot Helsingfors och Vanda där jag bodde den tiden. (Då var tågtrafiken inte alls så livlig som idag...) Tåget kom och jag hann precis! Lättad och andfådd satte jag mig ner på bänken. Konduktören kom och jag började gräva i notväskan efter plånboken. Jag grävde och grävde, den borde ju ha varit där, men ingen plånbok hittade jag. Konduktören hade nog förvånansvärt mycket tålamod, men till sist, efter att han hade väntat mer än tillräckligt, måste jag medge att nu är jag tyvärr helt utan pengar. Då sade han att jag måste stiga av på följande station eller hållplats. Den tiden fanns det många små sådana på vägen mot Helsingfors. Jag själv var i panik, för på en lördagskväll skulle jag inte kunna fortsätta nånstans därifrån och speciellt inte utan pengar!

Nu var goda råd dyra! Efter att ha övervägt tanken en sekunds bråkdel tittade jag på honom så vädjande jag bara kunde och frågade om inte han kunde låna mig pengar. Det rådde tystnad en stund. Han hade säkert varit med om sådant många gånger tidigare. Men nånting i min fråga tycktes ändå beröra honom under det professionella skalet och han frågade oväntat försiktigt om jag kanske kunde visa upp någon sorts garantier. Igen grävde jag inne i notväskan, lyftande fram det dyrbaraste jag hade, bibeln och psalmboken och frågade om dom skulle duga. Hans ansikte knyckte några gånger, det professionella var nog under hård prövning. Sen sade han långsamt att han visserligen hade menat något annat, t.ex. en klocka eller motsvarande. En klocka eller ett armbandsur hade jag och det fick han sen mot 10 mark. Äntligen kunde jag fortsätta min hemresa med biljetten betald och evigt tacksam för att inte behöva övernatta längs tågbanan. Följande dag, söndag, var ju också en arbetsdag för sommarkantorn den och den.

Han sade att jag kunde komma och betala skulden och få tillbaks klockan på måndagen på järnvägstationen i Helsingfors efter klockan 9. Där fanns den på tiden (och kanske också idag) ett stort rum för konduktörer. Utanför den dörren stod jag sen, lite darrande, följande måndag efter kl. 9 med en 10-marks sedel i handen.

Dörren öppnades och jag såg, som det då kändes, hundratals uniformklädda konduktörer, väntande på sina arbetsturer, drickande kaffe och livligt diskuterande med varandra. Blygt presenterade jag mitt ärende för den första konduktören som nu råkade komma mot mig. Helt oväntat vände han sig genast mot hela stora yrkesgruppen och ropade högt: "Bibeln och psalmboken är här!" 

P.S. Plånboken hittade jag sen senare i sakristian i Esbo (Dom)kyrka.

Ses!

H. MaD